I väntans tider
Några enstaka dagar återstår innan min debutroman "Ett hörn av skapelsen" lanseras. Det känns både overkligt och extremt konkret på en och samma gång. Jag har levt i och med romanen under en längre tid. Själva skrivprocessen har stundtals varit slitsam ( i synnerhet redigeringsarbetet) men minnena av dessa faser av skapandet bleknar snabbt. Mestadels har den kreativa processen varit en ren och skär njutning. Jag har förlorat mig i tid och rum och vandrat omkring i en labyrint tillsammans med romanens karaktärer som kom att bli mina riktiga vänner.
Sedan barnsben har jag burit på en dröm om att "en vacker dag" bli författare. Skrivandet har alltid funnits som en säkerhetsventil och kanal för flödet av tankar, reflektioner och ett bearbetande av känslor och intryck. Ett liv utan ett skrivande vore för mig detsamma som att sy igen läpparna och ögonlocken. Eller att bli levande begravd. Det kan låta drastiskt men för mig är skrivandet i praktiken livsnödvändigt. Det får mitt hjärta att slå frivolter och mina tankar att spränga alla bojor. För mig är skrivandet ett manifesterande av friheten, vilken är något som jag verkligen värnar om.
Resan mot debutromanen har varit långt ifrån spikrak. Redan som tonåring och ung vuxen gjorde jag ambitiösa försök att bli utgiven. När jag var runt tjugo år bombarderade jag förlagen med både diktsamlingar och ett romanmanus, men utan något fruktbart resultat utöver medverkan i två antologier. Jag fortsatte att skriva regelbundet och målmedvetet men körde förr eller senare fast eller i diket. Jag fann aldrig ett ihållande flöde, "den stora inspirationen", en bärande berättelse eller vettiga rutiner. Under flera år levde jag även med övertygelsen att jag hade förlorat förmågan att skriva någonting annat än jobbrelaterade texter. Ur detta växte en enormt stor sorg. Det mer poetiska språket ersattes med kanslisvenska.
Är det något jag har lärt mig under arbetet med romanen är det att skrivandet måste få en framskjuten plats i ens liv om man ska orka ro i hamn ett skönlitterärt projekt. Man måste helt enkelt skapa utrymme för skrivandet och ingå i ett konstruktivt sammanhang.
Det sägs att romanskrivandet är som ett maratonlopp och jag kan bara instämma i den liknelsen. Men här ska tilläggas: Jag har sprungit (framåt, bakåt och snubblat) med ett leende på mina läppar! Jag har vetat att varje steg har fört mig närmare målet. Hela tiden har målsnöret hägrat.
För mig öppnades en dörr på vid gavel då jag kom till ett av livets många vägskäl. Jag upplevde att jag stod och stampade på ett och samma ställe och att jag gjorde våld på några av mina grundläggande existentiella behov, dit jag alltid har räknat skrivandet. Jag kunde inte leva med tanken på att jag skulle ligga på min dödsbädd och ångra att jag aldrig skred till verket. För är det något jag vägrar att bli är det en ångerfull och bitter gammal gubbe. Surmulna och efterkloka gubbar råder det ingen brist på i världen och jag har inte velat ställa mig i deras led. Att stå i led har för övrigt aldrig varit min grej. Jag är allergisk mot konformism. Jag föredrar att flyga fritt framför att bli en vingklippt burfågel.
Min devis har alltid varit: Håll fast vid din dröm och se till att förverkliga den! Det kan låta naivt och fruktansvärt klyschigt men för mig har det varit ett centralt motto.
Efter en tid med sömnlösa nätter och betänkligheter samlade jag mod och anmälde mig till en ettårig skrivkurs. Jag sade upp mig från mitt arbete för att kunna fokusera helhjärtat på skrivandet. Jag bestämde mig för att kasta mig huvudstupa ut över klippans brant. En och annan ansåg säkert att mitt beslut var dumdristigt men en hel del uttryckte sin beundran över mitt "mod".
Med facit i hand resulterade mitt val i någonting som jag aldrig kom att ångra. Hoppet utför blev ett lyckat luftsprång och jag landade mjukt i en färgsprakande och ljuvligt doftande blomsteräng. Här kommer jag oundvikligen att tänka på Søren Kierkegaards uttryck: Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.
Till en början var jag livrädd för att jag aldrig skulle hitta tillbaka till det passionerade skrivarintresse som jag bar på som barn och ung vuxen. Jag fruktade att min fantasi och uthållighet aldrig skulle räcka till. Men det dröjde inte länge innan jag förstod att alla spjäll stod vidöppna. Min inre skrivmotor kickade genast igång och jag upplevde oändligt många euforiska skrivögonblick och vad som brukar benämnas som "flow". Jag har sällan befunnit mig mer i nuet än under romanens tillkomst. Ordet "författarrus" är tack och lov inte bara ett påhitt.
Embryot till romanen föddes i samband med en skrivövning som handlade om att skapa karaktärer som ett led i en mer omfattande skrivuppgift. När dessa karaktärer hade fått relativt tydliga konturer växte en historia långsamt fram. Jag försatte helt enkelt mina karaktärer i olika sammanhang/miljöer och lät dem mötas. I dessa miljöer och möten växte romanen fram organiskt och intuitivt. Varje nytt kapitel var bokstavligt talat ett oskrivet blad.
Nu vill jag bjuda in dig i den värld som jag varsamt har mejslat fram. Jag vill mer än gärna låta dig möta Lukas, Sten, Isabelle, Rebecka, Ove och alla andra som befolkar och besjälar romanen. Kliv in i ett vardagsdrama och dela deras med- och motgångar. Kanske bidrar läsningen till att du placerar ditt eget liv under en lupp? Jag hoppas att du och alla andra som läser boken ska uppleva att ni befinner er i ett hörn av skapelsen ...
